Vi är tre på kontoret och alla vet hur loggan ser ut, så vad ska vi med en grafisk manual? Ungefär så brukar frågan låta när en liten firma har fått en ny logotyp och designern nämner att det också går att beställa en profilmanual. Invändningen är rimlig. En manual på trettio eller fyrtio sidor med friytor, förbjudna varianter och färgkoder i fyra system kan se ut som något som hör hemma på ett försäkringsbolag. Den passar sämre på en elfirma i Finspång eller en redovisningsbyrå med kontor ovanför en frisörsalong.
De flesta svenska företag är dessutom små. SCB:s företagsregister visar år efter år att en överväldigande majoritet av företagen har färre än tio anställda, och att många inte har några anställda alls [1]. Den grafiska manualen som genre växte ändå fram hos stora organisationer, där hundratals personer på olika orter skulle ta fram material som såg ut att komma från samma avsändare. Att föra över den modellen rakt av till tre personer vore konstigt. Men att avfärda hela idén är också lite för enkelt.
Vem läser den egentligen?
Den som ser manualen som ett dokument för de anställda har rätt i att tre personer inte behöver det. De ser loggan varje dag, och de vet att den gröna är just den gröna. Problemet är att det sällan är de tre som tillverkar firmans material. Det gör skyltmakaren som ska foliera servicebilen, tryckeriet som ska trycka om visitkorten och kusinen som sätter upp hemsidan en helg. Sedan kommer den som tar över hemsidan när kusinen flyttar. Ingen av dem satt med när logotypen togs fram.
Det är där det brukar glida isär. Skyltmakaren får en jpg ur en gammal mejltråd och gör sitt bästa. Tryckeriet frågar efter färgkoden, och någon på kontoret plockar fram en ungefärlig nyans från hemsidan. Ett år senare finns tre gröna i omlopp, två varianter av loggan och ett typsnitt som ingen vet var det kommer ifrån. Inget av det är en katastrof var för sig, men tillsammans får det firman att se lite mindre etablerad ut än den är.
Den mer användbara frågan är alltså inte hur många som jobbar i firman. Den handlar om hur många utanför firman som gör saker med dess namn på. För en konsult som mest syns i mejl och på LinkedIn kan svaret vara nästan ingen, och då är behovet litet. För en hantverksfirma med bilar, arbetskläder, skyltar, offertmallar och kanske en mässmonter är svaret ett ganska långt register av leverantörer. Då blir det dyrt att förklara samma sak varje gång.
Mellan de två ytterligheterna finns en gråzon, och där landar två designer inte sällan olika. Den ena menar att en firma som inte tänker växa klarar sig gott med en mapp med rätt filer. Den andra menar att det är just i de små firmorna som profilen är mest sårbar, eftersom ingen har den som sitt ansvar. Vem som har rätt beror mycket på om firman räknar med att anställa, öppna ett kontor till eller sälja verksamheten om några år, för en sammanhållen profil är en del av det en köpare tittar på även om den aldrig syns i balansräkningen.
Ett uppslag i stället för fyrtio sidor
Blir svaret ja följer nästa fråga: hur mycket manual? För de flesta små företag är det klokare att tänka i en eller två sidor än i ett bundet dokument. Det som behöver stå där är inte särskilt mycket. Vilka versioner av logotypen som finns och när de används, de exakta färgkoderna för tryck och skärm, vilka typsnitt som gäller och vad man ersätter dem med i Word, och hur mycket luft loggan behöver runt sig. Kanske också ett par exempel på hur det ser ut när det blir rätt.
Det viktiga är att arket ligger tillsammans med filerna. En manual som säger att loggan ska användas i vektorformat hjälper inte om ingen vet var vektorfilen finns. Därför ser många designer hellre att leveransen är en enda mapp, med logotypen i de format som behövs, färgerna angivna, typsnitten eller uppgift om var de köps, och arket överst. Den mappen är det man skickar till skyltmakaren, och det är den man lämnar över när någon ny tar vid.
Så arbetar också flera av de byråer som gör logotyper åt mindre företag. Rawdesigns, som tar fram logotyp i Norrköping och Stockholm åt företag runt om i landet, utgår från att märket ska fungera på hemsidan, i sökresultatet, i tryck och på skylten på en och samma gång. Med det synsättet blir den korta sammanställningen av filer och regler en naturlig del av leveransen snarare än en extra produkt. Om ett enda uppslag räcker även den dag firman har vuxit ur kontoret ovanför frisörsalongen är en annan fråga, och där är det fullt möjligt att arket behöver byggas ut till något som mer liknar den klassiska manualen.
Att märket har en fastslagen form spelar dessutom roll på ett sätt som de flesta småföretagare inte tänker på förrän sent, nämligen juridiskt. Den som registrerar sin logotyp som varumärke hos Patent- och registreringsverket gör det i den form märket har i ansökan [2]. Om loggan under åren har fått glida mellan olika varianter kan det bli oklart vilken av dem firman egentligen använder och vilken den har skydd för. En enkel sida som slår fast hur märket ser ut löser inte det problemet i efterhand, men den gör det mindre troligt att det uppstår.
Behöver då en firma med tre anställda en grafisk manual? Förmodligen inte den sort som ordet får en att tänka på. Men den behöver nästan alltid något som besvarar skyltmakarens frågor innan de ställs, och det är svårt att komma ifrån att det i praktiken är en manual, om än en mycket kort.
Noter
[1] Statistiska centralbyrån, Företagsregistret, statistik över företag efter storleksklass. scb.se
[2] Patent- och registreringsverket, information om att ansöka om och registrera varumärke. prv.se










